Tack gode gud för sparsamheten

Idag är det den 19e april, och om ungefär en vecka får vanligt folk (dvs folk med anställningar) lön. Uppmärksamma läsare av bloggen vet att jag går på a-kassa, något som jag inte fått på snart två månader.

Jag tyckte redan efter månadsskiftet att de släpade efter lite väl mycket, a-kassan brukar trilla in runt den 1:e-6:e varje månad för min del. I slutet av förra veckan fick jag dock ett brev hem från dem där det visade sig att de saknar någon form av handling från mig. Högst troligt har jag missat att fylla i ett kassakort i slutet av februari då jag gick över från fysiska kassakort till digitala på internetkassan. Det roliga i kråksången är att inte förrän nyligen upptäckte de problemet och jag har inga kassakort i pappersform kvar, samt att det ej går att fylla i kassakorten retroaktivt på nätet.

Problemet verkar dock lösas relativt enkelt: deras korrespondens via nätet är toppklass och jag får nu kassakorten hemskickade per snigelpost i stället.

Poängen i hela denna röran är att om jag inte haft ett buffertsparande utan levt månad för månad på min inkomst, så hade jag suttit rejält med skägget i rävsaxen nu. Alla utgifter, inkl hyran, har jag betalt med besparingar i a-kassans frånvaro. Detta påminner mig om en artikel jag läste i början av hösten där ett par unga hantverkare beklagade sig över att de tvingades gå till soc för att klara uppehället när a-kassan låg efter med handläggningen.

En buffert är en ekonomisk trygghet mot oväntade utgifter, och frånvaro av inkomst får ses som en sådan. Därför har jag aldrig under senaste veckorna haft svårt att sova på natten, eftersom jag vet att jag överlever även om a-kassan dröjer en månad eller tre. Dock känns det surt att se sparpengarna försvinna varje gång en räkning skall betalas, men det kompenseras ändå senare.

Ovan nämnda arbetslösa hantverkare borde alltså sett till att sparat en del av sin lön när de hade jobb, i stället för att ligga plus/minus noll vid nästa löning. Jag skulle i alla fall inte vilja vara beroende av en myndighet för att få mat på bordet nästkommande månad...

Att ha koll på privatekonomin är alltså i allra högsta grad viktigt om man är arbetslös, eller sitter löst med anställningen på sin arbetsplats.

Arbetslöshetens livstilsförändring

Saco, TCO och LO har nyligen lämnat in en lista med 120 000 namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin med krav på höjt tak i a-kassan. Att få ställa om sitt liv efter att man förlorat jobbet är svårt, men jag anser inte att man skall kunna fortsätta leva sitt liv som om inget har hänt när man blir arbetslös.

LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin påpekar att de som förlorat jobben på Volvo och SAAB i krisens spår, får leva på 55% av sin tidigare inkomst, och därmed få ställa om sina liv radikalt för att kunna betala sina räkningar.

Detta kan man tycka vad man vill om, men det finns ju inkomstförsäkringar, något jag själv tyvärr inte kände till tidigare innan jag själv blev arbetslös. Dessutom tycker jag att svenska folket är lite av trygghetsnarkomaner. Man lever sitt liv med för mycket konsumtion och för lite sparande utan en tanke på att det kan komma sämre tider.
När arbetslösheten väl slår till står man kanske där utan en buffert och har inte längre råd att betala räkningarna och lånen, och att då förändra sin livsstil kan vara mycket svårt. Förändring är något vi människor sällan gillar tack vare att vi är vanedjur, speciellt inte när det gäller att gå ner i levnadsstandard. Att höja den hela tiden går bra, men aldrig att sänka den.

Att leva på 55% av sin tidigare lön är svårt om man har hus med lån och barn, det förstår jag, speciellt om bägge föräldrarna i hushållet förlorat jobbet. Men tyvärr måste man anpassa sig.

Själv bor jag inte speciellt fint. I ett vackert och trevligt område i min stad visserligen, men huset jag bor i är en liten hyresfastighet i behov av renovering, och har en standard som sedan länge ersatts med nymodigheter som alla idag tar för givet. Hyran är dock relativt låg, vilket är guld värt just nu som går på a-kassa. Dessutom bor jag hellre med låg standard och låg hyra än i fint boende som kostar skjortan och knappt ger något över till sparande.

Min inkomst efter skatt är ca 66% av vad den var innan jag blev arbetslös, vilket inte ger speciellt stort utrymme till sparande och investerande, men med min billiga livsstil (låg hyra, inga lån, ingen bil) har jag råd att både leva och roa mig utan att gå back varje månad, och ändå spara en tusenlapp eller två (tidigare sparade jag 4-5000 kr varje månad).
Jag får ju faktiskt ut mer pengar idag än en heltidsstuderande med fullt studielån...
Samtidigt har mitt sparsamma leverne varit en förutsättning för att odla mitt ekonomiska intresse och för att investera.

Kort sagt, även om jag skulle få a-kassan indragen helt så skulle jag inte behöva oroa mig för att hamna på gatan. Skulle jag dra åt svångremmen ordentligt skulle jag troligen klara mig i ett år utan inkomst innan jag är pank. Att en barnfamilj inte kan säga samma sak kan jag dock förstå.

Men åter till poängen. Vill man fortsätta att leva som man gjorde när man hade jobb bör man skaffa en inkomstförsäkring, annars är det bara att anpassa sig till nya levnadsvillkor. Det kan tyckas hårt och orättvist, men man måste själv hela tiden anpassa sig och inte ta allt för givet, även om inkomsterna halveras. Framförallt måste man spara pengar som kan vara räddningen i sämre tider, och inte bara konsumera för stunden.


Littorin säger för övrigt nej till takhöjningen i a-kassan.

Redaktionell reklam: 

Läs mer: Meningslöst möte på Arbetsförmedlingen

Det är tuffa tider

Satt nyss och gjorde en liten budget för att beräkna hur mycket jag kommer få räkna med att leva på varje månad året ut, förutsatt att jag inte hittar något jobb som ger mig en liten extrainkomst. Ni som följt bloggen vet att jag i måndags blev öppet arbetslös och numera är anmäld till a-kassan, vilken troligen kommer dröja 2-3 månader innan de handlagt mitt ärende. Alltså får jag leva på besparingar, som jag passande nog har på sparkontot i stället för att ha konsumerat upp allt.

Efter en liten snabb översikt över ekonomin så visar det sig att jag kommer göra av med ca 6000 kr/mån, vilket faktiskt var mindre än jag trodde. Då har jag räknat in 1000 kr mat och 1000 kr i resor och nöjen. Det svåraste blir nog att hålla matkostnaderna nere, men jag får satsa på att göra många storkok och inte köpa dyra råvaror. Även "övrigt" kan bli lite lurigt, då jag ofta åker till götet och resorna dit med tåg är inte billiga.

Efter att ha sett avsnitten i den nuvarande säsongen av Lyxfällan inser jag ändå att jag lever ganska billigt jämfört med många andra. Med den budgeten jag lagt upp så skulle jag klara mig på studiebidrag och studielån, och ändå ha 1500 kr över (vilket visserligen hade gått till månadskort och litteratur om jag varit studerande). Tur jag inte har några lån eller krediter!

Strax skall jag iväg på fest för inte mindre än tre födelsedags"barn", så jag önskar er en trevlig lördagskväll!

Samtal med trevlig granne

I eftermiddags ringde min granne på dörren. Han ville egentligen fråga om det var något problem med mitt trådlösa nätverk, då jag är snäll och låter honom snålsurfa på det. Det var något problem med min router, men det var snabbt åtgärdat med en omstart.

Hur som helst kom vi in på hur det är att vara arbetslös, då han varit det större delen av året. Han tillhör visserligen en annan a-kassa än mig, men för hans del tog det 2,5 mån innan hans första utbetalning kom. Min a-kassa tror jag är än mer belastad nu under lågkonjunkturen, så jag kan nog inte räkna med att få ut en krona innan årets slut. Tur att mer pengar trillar in innan dess så jag får leva på besparingar.

Min granne verkar ha ett liknande ekonomiskt tänkade som mig, till min förvåning. Han lever också billigt som jag (vi har för övrigt samma hyra då vi bor i samma hus), och har ingen bil vad jag vet. För hans del var det inga problem att leva på besparingar under tiden a-kassan dröjde, tack vare en buffert. Det visade sig att även han är aktiesparare, vilket vi iofs inte diskuterade så mycket, men tillräckligt för att jag skulle veta att mina investeringar låg bättre till värdemässigt, höhö... :P

Mina närmsta vänner kan nog faktiskt tycka jag är lite tråkig de gånger jag börjar snacka ekonomi, trots att det faktiskt är något som berör oss alla. Privatekonomi är iallafall något alla kan relatera till, och utbyta tips för sparande med varandra.

Tuffa tider väntar?

Som jag tidigare skrivit så är jag arbetslös, eller iaf om ca en månad löper min uppsägningstid ut och då väntar a-kassa, vilket kommer bli en omställning i mitt liv, mestadels till det sämre. Jag har ända sedan jag fick besked om uppsägning haft investeringsstopp, och till viss del köpstopp. Hade gärna velat köpa mer aktier och även lite guld, men jag känner helt enkelt att jag antagligen kommer behöva pengarna mer på banken framöver som arbetslös. Man ska trots allt inte investera pengar på börsen som man inte har råd att förlora, eller inte klarar sig utan under ett par års tid.

Framtiden för mig känns just nu lite osäker. Planen är att komma in på universitetet till våren snarare än att söka jobb, då jag inte har någon utbildning i grunden så är mina chanser att hitta ett jobb jag trivs med relativt små, speciellt i dessa tider. Fram tills dess jobbar jag på att läsa upp ett par gamla gymnasiebetyg (dvs sonar för gamla synder från ungdomen då man var skoltrött och hade dåligt med motivation).

Rent ekonomiskt går det ingen nöd på mig, jag bor och lever ganska billigt så att överleva på a-kassa tills jag antingen får jobb eller börjar studera är inga problem. Däremot blir det tuffare att leva på studielån i tre-fyra år... men då får jag verkligen en anledning i att blogga om hur man lever billigt!

Jag tackar för övrigt mannen bakom Mot Miljonen för att han gav mig lite exponering på sin blogg, och för hans intressanta inlägg. Kolla in där om ni inte redan gjort det!