Tack gode gud för sparsamheten

Idag är det den 19e april, och om ungefär en vecka får vanligt folk (dvs folk med anställningar) lön. Uppmärksamma läsare av bloggen vet att jag går på a-kassa, något som jag inte fått på snart två månader.

Jag tyckte redan efter månadsskiftet att de släpade efter lite väl mycket, a-kassan brukar trilla in runt den 1:e-6:e varje månad för min del. I slutet av förra veckan fick jag dock ett brev hem från dem där det visade sig att de saknar någon form av handling från mig. Högst troligt har jag missat att fylla i ett kassakort i slutet av februari då jag gick över från fysiska kassakort till digitala på internetkassan. Det roliga i kråksången är att inte förrän nyligen upptäckte de problemet och jag har inga kassakort i pappersform kvar, samt att det ej går att fylla i kassakorten retroaktivt på nätet.

Problemet verkar dock lösas relativt enkelt: deras korrespondens via nätet är toppklass och jag får nu kassakorten hemskickade per snigelpost i stället.

Poängen i hela denna röran är att om jag inte haft ett buffertsparande utan levt månad för månad på min inkomst, så hade jag suttit rejält med skägget i rävsaxen nu. Alla utgifter, inkl hyran, har jag betalt med besparingar i a-kassans frånvaro. Detta påminner mig om en artikel jag läste i början av hösten där ett par unga hantverkare beklagade sig över att de tvingades gå till soc för att klara uppehället när a-kassan låg efter med handläggningen.

En buffert är en ekonomisk trygghet mot oväntade utgifter, och frånvaro av inkomst får ses som en sådan. Därför har jag aldrig under senaste veckorna haft svårt att sova på natten, eftersom jag vet att jag överlever även om a-kassan dröjer en månad eller tre. Dock känns det surt att se sparpengarna försvinna varje gång en räkning skall betalas, men det kompenseras ändå senare.

Ovan nämnda arbetslösa hantverkare borde alltså sett till att sparat en del av sin lön när de hade jobb, i stället för att ligga plus/minus noll vid nästa löning. Jag skulle i alla fall inte vilja vara beroende av en myndighet för att få mat på bordet nästkommande månad...

Att ha koll på privatekonomin är alltså i allra högsta grad viktigt om man är arbetslös, eller sitter löst med anställningen på sin arbetsplats.

Ett liv i förändring

Ibland tänker jag tillbaka på hur jag var för inte så längesedan, och hur jag är idag. Det är otroligt hur man kan utvecklas som person genom att en stor förändring sker i livet och/eller att man kommer i kontakt med nya människor.

För ett år sedan satt jag på ett bekvämt men icke utvecklande och ganska tråkigt elektronikindustrijobb. Våren hade precis börjat göra sitt intåg då som nu, och jag minns att arbetsmoralen var inte direkt på topp när vädret var underbart utomhus, och det knappt fanns något att göra pga lågkonjunktur. Mitt jobb var ett klassiskt exempel på ett arbete man går till enbart för pengarnas skull och för att man måste, men som man gärna slipper om man kan.

Två månader senare blev jag inte helt oväntat uppsagd pga arbetsbrist, 1,5 månad efter det startade jag Smart Privatekonomi och resten är historia. Jag är dock fortfarande arbetslös, men har fått helt andra perspektiv i livet med nya idéer och framtidsplaner. Mycket är tack vare er som tar er tid att läsa och kommentera, inte minst ni andra bloggare jag fått kontakt med under senaste året!

Egentligen har jag nog inte en speciell poäng med detta inlägget, ville mest bara säga att jag är glad att mitt liv har gått som det gick och att arbetslösheten hittills mest varit av godo, åtminstone ur ett personligt utvecklingsperspektiv. Nu börjar det dock bli lite tråkigt att gå hemma, men jag skall göra mitt bästa för att sätta mig själv i arbete och komma igång igen. Motivationen är det i alla fall inget fel på!

Så tack till er som läser, kommenterar, peppar mig och ger svar på frågeställningar som dyker upp =)

Utbildning allt viktigare

I dagens Aftonblaska finns en artikel om arbetsmarknaden, och hur vissa okvalificerade yrken blir allt svårare att hitta till förmån för tjänster med krav på högre utbildning. Detta stämmer precis överens över prognosen AMS gav mig när jag blev arbetslös.

Själv får jag väl betrakta min yrkesidentitet som "elektronikmontör", av anledningen att det var mitt senaste yrke och dessutom det jag jobbat längst med hittills av alla olika saker jag provat i livet. Dock skiljer jag som många andra i min ålder på just yrke och identitet. Bara för att jag jobbat som elektronikmontör gör inte att ÄR en elektronikmontör.


Hur som helst. Den sortens arbete ställer inga höga krav (om några alls) på utbildning vilket passade mig bra ända tills jag blev uppsagd pga arbetsbrist. Nu är jag här igen, arbetslös, outbildad och inser efter att ha skummat igenom sida efter sida av jobbannonser att det finns jobb, men väldigt få där jag har en chans till anställning. Dessutom kan jag känna att självförtroendet är lågt och osäkerheten är stor inför tanken på något helt nytt som jag aldrig jobbat med...den känslan misstänker jag är betydligt mindre när man väl är utbildad för det man skall jobba med. Det är lättare att tro på sig själv om man vet från början vad man skall göra. Men det är bara att kasta sig ut och våga...

Kunskap är makt, och jag får ta detta som en motivationsspark i rätt riktning och inte förlita mig på dåligt betalda och okvalificerade jobb resten av mitt liv. Det blir jag varken ekonomiskt friare eller lyckligare av!

Just därför skall jag nu sätta mig och plugga matematik resten av eftermiddagen.


Läs mer:
Tuffa tider för den som är utan utbildning
Arbetsförnedringen 
Arbetslöshetens livstilsförändring

Tuffa tider för den som är utan utbildning

I gårdagens inlägg skrev jag om att hålla kontakt med AMS, och deras försök att bättra på arbetslöshetsstatistiken.

Konstigt nog behövde jag inte sitta i telefonkö längre än knappt 5 minuter, vilket måste vara rekord vid det här laget. För den som undrar så har jag de senaste åren jobbat som elektronikmontör, ett ganska oglamoröst men helt okej jobb med en helt okej lön. Dock en bra lön ur min synvinkel, som varken hade erfarenhet eller utbildning när jag fick anställning 2006.

Eftersom jag som sagt inte har någon högre utbildning än 3-årigt gymnasie så märker jag än en gång att möjligheterna för mig på arbetsmarknaden är mycket begränsade i dessa tider. Jag letar i första hand efter jobb relaterade till elektroniktillverkning, och förutom mitt förra jobb så har jag även kontakter på ett annat företag här i stan.

Problemet i tider som dessa är att alla företag i branschen (eller industrin i sin helhet t om) inte vågar nyanställa förrän vi hamnat i en konstaterad högkonjunktur. I nuläget låter man hellre de kvarvarande anställda arbeta övertid snarare än att ny- eller återanställa, då orderingångarna pendlar från vecka till vecka likt Stockholmsbörsen med skrämselhicka. Alltså finns det i stort sett inga utannonserade lediga tjänster för en enkel elektronikindustriarbetare som undertecknad.

Förr eller senare måste jag alltså bita i det sura äpplet och ta ett jobb som varken tillfredsställer mina önskemål om arbetsuppgifter eller lön. I stort sett de enda sortens jobb jag sett utannonseras i Göteborg med omnejd är säljjobb (telemarketing eller innesäljare i butik), eller personlig assistent. Det senare har jag haft som sommarjobb, ett helt okej jobb men väldigt lågt tempo och på sätt och vis ensamt, pga brist på arbetskamrater. Det är alltså något jag provat på men helst inte vill jobba med igen, något som AMS självklart skiter fullständigt i. Säljare känns inte som jag passar jobb. Jag vettefan om jag kan kränga på folk saker som jag själv aldrig hade velat köpa...eller så är jag bara negativ.

Jag försöker inte på något vis lura mig själv att jag kan få ett välbetalt jobb med önskvärda arbetsuppgifter, utan inser att förr eller senare måste jag svälja stoltheten och satsa på något jag kan få, snarare än vad jag vill ha.

Mina studieplaner är dock inte övergivna. I mitten av april är det återigen dags för högskoleprovet, och till hösten är jag fast besluten om att komma in på Göteborgs Universitet. Utan utbildning kommer jag inte komma någonstans i livet, det är i alla fall så det känns just nu.

Tur att "outbildad" i alla fall inte är lika med "obildad".

Läs mer: Arbetslöshetens livsstilsförändring, Kristider lockar folk till högskoleprovet, Meningslöst möte på Arbetsförmedlingen, Arbetsförnedringen

Arbetsförnedringen

Idag ska skall jag ringa till AMS och uppdatera dem om mitt arbetssökande. Det kommer bli riktigt muntert.

Jag har nu varit öppet arbetslös i fyra månader, och skall idag göra min andra uppföljning per telefon. Så sent som senast igår satt jag och kollade igenom annonser över lediga tjänster i Göteborg med omnejd, men tyvärr är det väldigt ont om arbeten inom mina kompetensområden.

I förra veckan hittade jag dock en tjänst på AMS platsbank som first line support för ett it-företag här i stan, något jag tyckte lät intressant och som passade in på mina erfarenheter och kunskaper. När jag väl skulle söka upptäckte jag att jobbet förmedlades av ett akademiskt bemanningsföretag, och de ville därför enbart ha ansökningar från antingen högskolestuderande eller utexaminerade akademiker. Suck.

Jag måste utbilda mig.


Läs mer: Arbetslöshetens livsstilsförändring, Kristider lockar folk till högskoleprovet, Meningslöst möte på Arbetsförmedlingen

Arbetslöshetens livstilsförändring

Saco, TCO och LO har nyligen lämnat in en lista med 120 000 namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin med krav på höjt tak i a-kassan. Att få ställa om sitt liv efter att man förlorat jobbet är svårt, men jag anser inte att man skall kunna fortsätta leva sitt liv som om inget har hänt när man blir arbetslös.

LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin påpekar att de som förlorat jobben på Volvo och SAAB i krisens spår, får leva på 55% av sin tidigare inkomst, och därmed få ställa om sina liv radikalt för att kunna betala sina räkningar.

Detta kan man tycka vad man vill om, men det finns ju inkomstförsäkringar, något jag själv tyvärr inte kände till tidigare innan jag själv blev arbetslös. Dessutom tycker jag att svenska folket är lite av trygghetsnarkomaner. Man lever sitt liv med för mycket konsumtion och för lite sparande utan en tanke på att det kan komma sämre tider.
När arbetslösheten väl slår till står man kanske där utan en buffert och har inte längre råd att betala räkningarna och lånen, och att då förändra sin livsstil kan vara mycket svårt. Förändring är något vi människor sällan gillar tack vare att vi är vanedjur, speciellt inte när det gäller att gå ner i levnadsstandard. Att höja den hela tiden går bra, men aldrig att sänka den.

Att leva på 55% av sin tidigare lön är svårt om man har hus med lån och barn, det förstår jag, speciellt om bägge föräldrarna i hushållet förlorat jobbet. Men tyvärr måste man anpassa sig.

Själv bor jag inte speciellt fint. I ett vackert och trevligt område i min stad visserligen, men huset jag bor i är en liten hyresfastighet i behov av renovering, och har en standard som sedan länge ersatts med nymodigheter som alla idag tar för givet. Hyran är dock relativt låg, vilket är guld värt just nu som går på a-kassa. Dessutom bor jag hellre med låg standard och låg hyra än i fint boende som kostar skjortan och knappt ger något över till sparande.

Min inkomst efter skatt är ca 66% av vad den var innan jag blev arbetslös, vilket inte ger speciellt stort utrymme till sparande och investerande, men med min billiga livsstil (låg hyra, inga lån, ingen bil) har jag råd att både leva och roa mig utan att gå back varje månad, och ändå spara en tusenlapp eller två (tidigare sparade jag 4-5000 kr varje månad).
Jag får ju faktiskt ut mer pengar idag än en heltidsstuderande med fullt studielån...
Samtidigt har mitt sparsamma leverne varit en förutsättning för att odla mitt ekonomiska intresse och för att investera.

Kort sagt, även om jag skulle få a-kassan indragen helt så skulle jag inte behöva oroa mig för att hamna på gatan. Skulle jag dra åt svångremmen ordentligt skulle jag troligen klara mig i ett år utan inkomst innan jag är pank. Att en barnfamilj inte kan säga samma sak kan jag dock förstå.

Men åter till poängen. Vill man fortsätta att leva som man gjorde när man hade jobb bör man skaffa en inkomstförsäkring, annars är det bara att anpassa sig till nya levnadsvillkor. Det kan tyckas hårt och orättvist, men man måste själv hela tiden anpassa sig och inte ta allt för givet, även om inkomsterna halveras. Framförallt måste man spara pengar som kan vara räddningen i sämre tider, och inte bara konsumera för stunden.


Littorin säger för övrigt nej till takhöjningen i a-kassan.

Redaktionell reklam: 

Läs mer: Meningslöst möte på Arbetsförmedlingen

Det är tuffa tider

Satt nyss och gjorde en liten budget för att beräkna hur mycket jag kommer få räkna med att leva på varje månad året ut, förutsatt att jag inte hittar något jobb som ger mig en liten extrainkomst. Ni som följt bloggen vet att jag i måndags blev öppet arbetslös och numera är anmäld till a-kassan, vilken troligen kommer dröja 2-3 månader innan de handlagt mitt ärende. Alltså får jag leva på besparingar, som jag passande nog har på sparkontot i stället för att ha konsumerat upp allt.

Efter en liten snabb översikt över ekonomin så visar det sig att jag kommer göra av med ca 6000 kr/mån, vilket faktiskt var mindre än jag trodde. Då har jag räknat in 1000 kr mat och 1000 kr i resor och nöjen. Det svåraste blir nog att hålla matkostnaderna nere, men jag får satsa på att göra många storkok och inte köpa dyra råvaror. Även "övrigt" kan bli lite lurigt, då jag ofta åker till götet och resorna dit med tåg är inte billiga.

Efter att ha sett avsnitten i den nuvarande säsongen av Lyxfällan inser jag ändå att jag lever ganska billigt jämfört med många andra. Med den budgeten jag lagt upp så skulle jag klara mig på studiebidrag och studielån, och ändå ha 1500 kr över (vilket visserligen hade gått till månadskort och litteratur om jag varit studerande). Tur jag inte har några lån eller krediter!

Strax skall jag iväg på fest för inte mindre än tre födelsedags"barn", så jag önskar er en trevlig lördagskväll!

Nu är jag i klorna på AMS

Idag är min första dag i öppen arbetslöshet, så strax ska jag iväg till arbetsförmedlingen och skriva in mig för att säkra min a-kassa (som troligen ändå kommer dröja ett par månader innan den rullar in).

Jag ser inte speciellt mycket emot detta mötet då mitt förtroende för AMS som arbetsförmedlare (vilket ändå är deras jobb) är väldigt lågt. Personligen har jag i tidigare perioder av arbetslöshet aldrig någonsin blivit erbjuden ett jobb, däremot fått höra att om jag (eller de) hittar ett jobb sisådär 10-15 mil bort, ja då får jag pendla eller flytta. Visserligen kan jag förstå dem till viss del, men en del regler är absurda. Jag känner inte heller någon i bekantskapskretsen som heller fått jobb genom dem vid något tillfälle.

Men som arbetare utan högre utbildning inser jag att chanserna att få ett jobb nu är väldigt små, speciellt eftersom min främsta erfarenhet är av elektroniktillverkning, och alla företag i branschen har sagt upp folk här i trakten. Svaret är helt enkelt studier, vilket jag nämnt tidigare här i bloggen. Frågan är bara om jag skall nämna det för handläggaren på arbetsförmedlingen eller inte... risken finns ju att de ser mig som totalt ointresserad av att söka arbete om jag säger att jag tänkt plugga till våren. Jag ligger nog lite lågt så länge.

Uppdatering:
Kom nyss hem från Arbetsförmedlingen. Det började med att jag skulle skriva in mig i deras system, vilket inte gick pga att mitt personnummer tydligen redan fanns i deras databas, trots att kvinnan i inskrivningsdisken inte hittade mig på sin dator. Fick sätta mig och vänta på en handläggare, något som inte skulle ta så lång tid.
75 minuter senare kommer kvinnan i inskrivningsdisken på att hon råkat hoppa över mig så folk hade gått före mig i kön. Jippie.

Som tur är fick jag en bra handläggare som jag haft tidigare, så mitt humör vände ändå. Nu återstår att se hur hösten utvecklar sig. Jag har i alla fall precis anmält mig till högskoleprovet, så det finns gott om tid att förbereda sig. Det löser sig :)

Ödesdagen

Nu menar jag inte det där som hände 11/9 2001 då jag precis skulle gå högvakten på det kungliga slottet, när några illvilliga typer bestämde sig för att kapa ett antal flygplan i USA vilket fick högvakten inställd. Jag syftar inte heller på dagen då Anna Lindh avled i sviterna efter ett knivöverfall 2003.

Nej, idag är den fredagen den 11/9 2009 vilket innebär att det är sista dagen på min anställning på jobbet, sista dagen på uppsägningstiden. På måndag är jag alltså officiellt arbetslös, och måste således pallra mig till Arbetsförmedlingen med mössan i hand och skriva in mig, i alla fall om jag vill ha a-kassa och det vill jag ju.

Det känns lite surt, speciellt eftersom jag inte har speciellt mycket förtroende för dem. Har aldrig fått nån hjälp från dem tidigare när jag haft perioder av arbetslöshet. Man kom dit, visade vilka jobb man hade sökt, "ja det är bra, fortsätt så", nytt möte om en månad. Absolut ingenting annat hände. Lärde mig snabbt att om man vill ha jobb får man hitta det själv.

Nu har jag dock mer erfarenhet än tidigare, men även andra planer. Om jag säger att jag vill börja studera till våren, hur troligt är det då att jag får ett jobb jag kan försörja mig på? Nåt litet timjobb kan jag kanske hitta, men troligen inget fast jobb. I denna lilla stan är det inte alltför gott om jobb just nu, och jag blev ändå uppsagd ganska sent efter att lågkonjunkturen blommade ut.

Men det löser sig. Jag klarar mig bra ekonomiskt under resten av året och får helt enkelt se till att göra det som krävs så jag kan börja studera till våren.

Besök på jobbet

Idag passade jag på att göra ett besök på min (före detta) arbetsplats och snacka lite med arbetskamraterna där. Huvudsyftet var att lämna tillbaka mitt nyckelkort och även att hämta ett personligt omdöme jag bad min "förman" att skriva åt mig i förra veckan, något som han självklart inte hade gjort.

Hur som helst var det ganska trevligt att snacka lite med arbetskamraterna, jag hade trots allt inte träffat flera av dem sen i juni då jag blev uppsagd. Dock var det ganska tomt på arbetsplatsen, eller så kändes det iaf. Tre pers var sjuka och ett par inkl mig jobbar inte där längre. Det var en lite konstig känsla att vara där iaf, som om jag inte hör hemma där längre...fastän jag faktiskt fortfarande är anställd på pappret. Den starkaste känslan var dock att jag faktiskt inte vill tillbaka dit igen, jag känner att jag måste vidare och göra något annat i mitt liv, med studier som prioritet nr ett.

Vi får se vart livet tar mig, ibland tar det en helt annan riktning än man först planerat, men blir oftast bra i slutändan.

Tuffa tider väntar?

Som jag tidigare skrivit så är jag arbetslös, eller iaf om ca en månad löper min uppsägningstid ut och då väntar a-kassa, vilket kommer bli en omställning i mitt liv, mestadels till det sämre. Jag har ända sedan jag fick besked om uppsägning haft investeringsstopp, och till viss del köpstopp. Hade gärna velat köpa mer aktier och även lite guld, men jag känner helt enkelt att jag antagligen kommer behöva pengarna mer på banken framöver som arbetslös. Man ska trots allt inte investera pengar på börsen som man inte har råd att förlora, eller inte klarar sig utan under ett par års tid.

Framtiden för mig känns just nu lite osäker. Planen är att komma in på universitetet till våren snarare än att söka jobb, då jag inte har någon utbildning i grunden så är mina chanser att hitta ett jobb jag trivs med relativt små, speciellt i dessa tider. Fram tills dess jobbar jag på att läsa upp ett par gamla gymnasiebetyg (dvs sonar för gamla synder från ungdomen då man var skoltrött och hade dåligt med motivation).

Rent ekonomiskt går det ingen nöd på mig, jag bor och lever ganska billigt så att överleva på a-kassa tills jag antingen får jobb eller börjar studera är inga problem. Däremot blir det tuffare att leva på studielån i tre-fyra år... men då får jag verkligen en anledning i att blogga om hur man lever billigt!

Jag tackar för övrigt mannen bakom Mot Miljonen för att han gav mig lite exponering på sin blogg, och för hans intressanta inlägg. Kolla in där om ni inte redan gjort det!

Nuvarande tillgångar

I nuläget kunde livet ur ett ekonomiskt perspektiv vara bättre, jag blev uppsagd pga arbetsbrist i juni, en direkt följd av lågkonjunkturen. Beskedet kom inte helt oväntat och jag blev faktiskt upprymd eftersom jag äntligen fick en spark i baken att förändra mitt liv då jag hade insett att jag ville vidare, men var för bekväm för att ta tag i saken. Ett jobb att gå till varje dag och en fast månadslön gör en bekväm, lite för bekväm faktiskt...

Hur som helst, under det senaste året har jag trots allt hunnit spara ihop och investera följande:

• ca 15 000 kr i fonder
• 33 000 kr i aktier på Stockholmsbörsen (OMXS)
• 15 000 kr i ett onoterat företag utomlands som sysslar med ny teknik, dvs miljövänlig energiutvinning
• 30 000 kr i buffert
• ca 4 000 kr i ädelmetaller, i detta fallet rent silver

Totalt ca 97 000 kr, något jag är ganska nöjd med med tanke på att jag även är en elektroniknörd och gärna köper nya prylar! Jag räknar dock inte in mina ägodelar till mina totala tillgångar med tanke på hur snabb värdeminskning dessa innebär. Jag köpte t ex en tv för 17 000 kr för ganska precis ett år sedan, den skulle jag få max 10 000 kr för om jag sålde den idag. Fonderna ligger för övrigt totalt fortfarande på minus, medan aktierna gått bra pga att jag investerade när börsen låg som lägst pga lågkonjunkturen.

Jag är/var låginkomsttagare (eller medel möjligen), men har kunnat spara stor del av min lön tack vare att jag bor billigt, inte har bil och för att jag enligt mig själv har ett smart ekonomiskt tänkande. Anledningen att jag skrev "är/var" beror på att jag än inte börjat använda mig av a-kassan, något jag inte ser fram emot men det blir en prövning :)

Fortsättingsvis kommer jag presentera olika tips för att få pengarna att räcka längre, olika möjligheter för att få dina sparpengar att växa, samt redovisa hur min egen ekonomi utvecklar sig (eller krymper).