fredag 15 januari 2010

Arbetslöshetens livstilsförändring

Saco, TCO och LO har nyligen lämnat in en lista med 120 000 namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin med krav på höjt tak i a-kassan. Att få ställa om sitt liv efter att man förlorat jobbet är svårt, men jag anser inte att man skall kunna fortsätta leva sitt liv som om inget har hänt när man blir arbetslös.

LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin påpekar att de som förlorat jobben på Volvo och SAAB i krisens spår, får leva på 55% av sin tidigare inkomst, och därmed få ställa om sina liv radikalt för att kunna betala sina räkningar.

Detta kan man tycka vad man vill om, men det finns ju inkomstförsäkringar, något jag själv tyvärr inte kände till tidigare innan jag själv blev arbetslös. Dessutom tycker jag att svenska folket är lite av trygghetsnarkomaner. Man lever sitt liv med för mycket konsumtion och för lite sparande utan en tanke på att det kan komma sämre tider.
När arbetslösheten väl slår till står man kanske där utan en buffert och har inte längre råd att betala räkningarna och lånen, och att då förändra sin livsstil kan vara mycket svårt. Förändring är något vi människor sällan gillar tack vare att vi är vanedjur, speciellt inte när det gäller att gå ner i levnadsstandard. Att höja den hela tiden går bra, men aldrig att sänka den.

Att leva på 55% av sin tidigare lön är svårt om man har hus med lån och barn, det förstår jag, speciellt om bägge föräldrarna i hushållet förlorat jobbet. Men tyvärr måste man anpassa sig.

Själv bor jag inte speciellt fint. I ett vackert och trevligt område i min stad visserligen, men huset jag bor i är en liten hyresfastighet i behov av renovering, och har en standard som sedan länge ersatts med nymodigheter som alla idag tar för givet. Hyran är dock relativt låg, vilket är guld värt just nu som går på a-kassa. Dessutom bor jag hellre med låg standard och låg hyra än i fint boende som kostar skjortan och knappt ger något över till sparande.

Min inkomst efter skatt är ca 66% av vad den var innan jag blev arbetslös, vilket inte ger speciellt stort utrymme till sparande och investerande, men med min billiga livsstil (låg hyra, inga lån, ingen bil) har jag råd att både leva och roa mig utan att gå back varje månad, och ändå spara en tusenlapp eller två (tidigare sparade jag 4-5000 kr varje månad).
Jag får ju faktiskt ut mer pengar idag än en heltidsstuderande med fullt studielån...
Samtidigt har mitt sparsamma leverne varit en förutsättning för att odla mitt ekonomiska intresse och för att investera.

Kort sagt, även om jag skulle få a-kassan indragen helt så skulle jag inte behöva oroa mig för att hamna på gatan. Skulle jag dra åt svångremmen ordentligt skulle jag troligen klara mig i ett år utan inkomst innan jag är pank. Att en barnfamilj inte kan säga samma sak kan jag dock förstå.

Men åter till poängen. Vill man fortsätta att leva som man gjorde när man hade jobb bör man skaffa en inkomstförsäkring, annars är det bara att anpassa sig till nya levnadsvillkor. Det kan tyckas hårt och orättvist, men man måste själv hela tiden anpassa sig och inte ta allt för givet, även om inkomsterna halveras. Framförallt måste man spara pengar som kan vara räddningen i sämre tider, och inte bara konsumera för stunden.


Littorin säger för övrigt nej till takhöjningen i a-kassan.

Redaktionell reklam: 

Läs mer: Meningslöst möte på Arbetsförmedlingen

5 kommentarer:

J sa...

Bra skrivet, om folk använde hälften så mycket energi på att säkra sin egen ekonomi som de la på att jämföra plasmateve inför ett köp skulle de klara sig betydligt bättre om/när det väl hände.

inte miljonär än sa...

Detta var ett starkt inlägg, särskilt som du själv är arbetslös. Jag tycker att det är häftigt att du trots inget jobb kan stå för åsikten att man kan styra över sitt eget öde och bär ansvar för sin ekonomi. Ibland känns det som om det vore en rättighet för alla svenskar att ha fritt spelrum att konsumera och leva över sina tillgångar. Och skulle inte det gå så är det pappa statens fel... eeeeh, jag är lite blå, märks det?

Herr K sa...

J: Tack! Precis min mening. Man blir definitivt inte lyckligare av en plasmatv under arbetslösheten, jämfört med om man i stället hade sparat pengarna och har råd att betala räkningarna...

inte miljonär än:

Ja, själv har jag väl blivit mer blå med tiden faktiskt. Jag tycker det är lite för mkt "pappa staten-mentalitet" i det här landet faktiskt, var och en är ju ansvariga för sina egna liv.
Fast å andra sidan, folk som konsumerar över sina tillgångar kanske behöver en pappa staten som skyddar dem?

bli Rik och Ekonomiskt Oberoende sa...

Bli arbetslös .. 60% av lönen, det är det inte många som vet, men det är realiteten för de allra flesta.

De i min närhet blir förbluffade när jag påtalar detta, men de gör ändå inget åt sin situation. De har en "strutsmentalitet" och säger att "de inte kommer förlora jobbbet".

Själv är jag av den åsikten att det inte handlar OM man blir arbetslös utan mer om NÄR!

Det som en gång i tiden var "tryggt" (fast jobb) är idag osäkert, det som en gång i tiden var "osäkert" (investering, entreprenör, företagande) ser mer och mer ut att bli det säkra.

Själv hoppade jag av karriären för mer än 2 år sedan. Hade rätt till A-kassa men valde att gå ur A-kassan och INTE vara en belastning för samhället då min politiska övertygelse är att VI i sverige har det FÖR BRA, och det är en av anledningarna till att många, även höginkomsttagarna, gör av med precis allt de får in, varje månad. Inget sparas/investeras för framtiden.

Herr K sa...

bli Rik:

Nä, det är nog verkligen så att de flesta lever i nuet, både sitt spartänk och inför situationen att förlora jobbet.

Själv kände jag redan runt julen -08 och framförallt under våren att det var betydligt mindre på jobbet att göra, och eftersom jag var sent in visste jag att min tjänst låg i farozonen. Därmed sparade jag så mycket pengar jag bara kunde ändra fram till sommaren då jag blev varslad.

Det är jag glad för idag!

Relaterade inlägg