Att finna sig själv

När jag var liten visste jag precis vad jag ville bli: forskare (av något på den tiden av mig odefinierat), arkeolog eller liknande. Under min uppväxt hann dessa planer ändras flera gånger, och inför gymnasievalet för lite över 10 år sedan valde jag medieprogrammet då jag var både film- och datorintresserad.

Dock så hann IT-bubblan spricka strax innan min student, och vips så var inte heller mediebranschen speciellt attraktiv längre. Under de tre åren på gymnasiet upptäckte jag även att jag inte såg film och grafisk formgivning som något mer än ett fritidsintresse på sin höjd. Jag var helt enkelt inte speciellt bra på det, speciellt inte det senare. Konkurrensen inom media är stenhård, och känner man sig en medelmåtta så presterar man som en medelmåtta och jag skulle inte ha en chans. T o m de i klassen med uppenbar talang hade svårt att få jobb efter studenten...

Nej, det var inte för media jag var skapt, det var till något annat. Men vad var jag bra på isåfall?

När studenten kom var inte svaren tydligare, jag visste inte ens vad jag ville göra efter gymnasiet, men jag hade blivit inkallad till värnplikten, så jag visste i alla fall att jag hade ett år på mig där någon annan fortfarande skulle bestämma över mig. Kanske skulle bitarna fall på plats under den tiden.
Det gjorde de, åtminstone några av dem. Jag lärde mig en hel del i det militära, både om mig själv, om krigsföring och om Knugen. Mest av allt var nog att jag inte passade som soldat, och att mitt självförtroende fortfarande inte var det bästa. Om man inte vet vad man är bra på eller har speciellt mycket motivation, hur ska man då kunna bemöta ett problem med självförtroende i ryggen?

7 år efter muck och ett antal arbetslivserfarenheter och förhållanden senare måste jag säga att jag äntligen hittat fram. De senaste åren har jag insett att även om man har ett fast och tryggt jobb inom elektronikindustrin, så är det inte allt jag vill ha. Visst, bra arbetskamrater och en lön som regelbundet rullar in är bra, men med noll utvecklingsmöjligheter och dåligt med uppskattning från företagsledningen så blir det inte särskilt kul i längden. Nu jobbar jag inte där längre, och på sätt och vis står alla dörrar öppna igen.

Nä, det som jag är bra på är inte att sitta och producera saker under tidspress, min styrka är min sociala sida, empati och problemlösning inom olika typer av mänskliga relationer, samtidigt som jag har utvecklat ett intresse för ekonomi (även om mitt matematiksinne inte är det skarpaste i denna stan).
Under några år var jag inne på att följa min mammas spår och utbilda mig till socionom, men senare fick jag upp ögonen för personalvetare. Psykologi och företagsekonomi i ett, bingo!

I takt med att jag insett mina starka respektive svaga sidor så har även mitt självförtroende ökat. Idag kan jag möta en utmaning utan att känna mig på gränsen till rädd, utan istället tänka att antingen så löser det sig, och gör det inte det så har jag alltid lärt mig nåt på vägen. Det är trots allt motgångarna vi tar lärdom av.

Nu under hösten är det hemmastudier med matematik som gäller för min del. Tack vare skoltrötthet och allmän frånvaro av motivation eller framtidsplaner så har jag några synder jag måste sona, i detta fallet läsa upp ett par gymnasieämnen för att bli behörig till högskolan. Samtidigt är mina betyg inte så mycket att hurra för, men högskoleprovet har hittills gått desto bättre. Om 5 veckor är det dags igen, och denna gången tror jag mina förutsättningar är bättre än nånsin tidigare.
Dock så har personalvetarutbildningen bara intagningar på hösten, en chans jag missade i år. Därför funderar jag på att läsa någon intressant kurs under vårterminen för att komma in i akademikervärlden istället för att gå på a-kassa och leta efter jobb som inte finns. I mitt fall är det universitet i Göteborg som gäller.

Vad jag vill komma fram till är att det är inte lätt att veta vad man vill göra med sitt liv när man är ung. Efter 12 års kontinuerlig skolgång kräks hjärnan nästan på tanken på mer studier, och alla mängder av val som ligger framför en gör inte saken enklare. Hjärnan är inte fullt utvecklad förrän vid 22-23 års ålder, och den del som står för beslutsfattande är oftast inte mogen innan dess. Inte konstigt att unga lätt får beslutsångest...

Men det löser sig alltid, vet man inte vad man vill göra får man prova på olika jobb, prata med andra människor och fråga om deras erfarenheter av arbete eller studier tills man kommer fram till vad man vill. Som ung i 20-års åldern tycker jag dock inte att man ska stressa fram någonting, passa på och njut av livet och ha roligt. Till slut finner man troligen ändå sig själv och kan börja planera sin framtid.