Köttberget vs De Blåsta

Jag var och hjälpte min gamle far med ett litet bygge idag. Han är 69 år, varit snickare hela livet och hållet fortfarande igång relativt mycket. Dock behöver han ibland med tunga lyft, och idag var det ett stort fönster som skulle sättas in i en liten stuga så jag ställde upp. Mot betalning kan tilläggas, och svart sådan dessutom. Fy på mig!

Han tillhör det så kallade köttberget, som Per Nuder så fint en gång uttryckte sig om 40-talisterna. När min pappa var ung fanns det jobb överallt att få, det verkade bara krävas att man var villig att arbeta och göra sitt bästa.
Detta är något han levt efter hela livet, att arbeta är det viktigaste man kan göra. Har man 40 graders feber på morgonen, ja då ska man gå till jobbet och i alla fall försöka arbeta (samtidigt som han själv är döende varje gång han blir förkyld). Är familjelyckan inte vad den borde vara, ja då arbetar man ännu lite mer så kanske familjen glömmer bort att de är missnöjda. Poängen är att 40-talisterna har en stark pliktkänsla, en stark vilja att bidra till samhället och att tjäna pengar. Nu påstår jag inte att farsgubben en genomsnittlig 40-talist, men jag har sett många i hans ålder med samma värderingar. Varje generation har dessutom något som förenar dem och skiljer dem från övriga generationer.

Min pappa är även egenföretagare samt äger två fastigheter som han själv köpt och renoverat, som han är både hyresvärd och fastighetsskötare för. Han har även kollegor sedan många år som även de är fastighetsägare.
När jag jämför med min egen generation (den blåsta generationen, enligt Gustav Fridolin) så måste jag säga att jag upplever en avsevärd skillnad jämfört med mina föräldrars generation. Visserligen har de ett helt yrkesliv bakom sig och har kunnat spara gott om pengar som de lever på nu, men samtidigt så tror att vissa saker helt enkelt var lättare på deras tid. Hur många bland mina vänner kommer bli egenföretagare eller köpa sig en egen fastighet? Just nu kan jag faktiskt inte föreställa mig någon.
Några är arbetslösa, andra är fast i något enformigt och lågavlönat industrijobb. Vissa studerar i alla fall med någon bra utbildning för att kunna få ett jobb de trivs med, en del hankar sig fram på timanställningar och vikariat. Överlag så tycker jag framtidstron och drivkraften i min generation är väldigt låg, vilket kanske inte är så konstigt med en ungdomsarbetslöshet på runt 20%.

Kan det vara så att de stora klyftor som finns i samhället idag, bland annat är mellan 80- & 90-talisterna i ena ändan och 40-talisterna i den andra? Köttberget är trots allt generationen som äger 90% av de ekonomiska tillgångarna i Sverige, läste jag någonstans (notera att jag kan ha fel, men däromkring var det).

Ska man göra ytterligare en jämförelse så kan man konstatera att alla generationer har sina problem. När min far växte upp fanns det jobb för dem som ville arbeta, idag kommer unga inte in på arbetsmarknaden och de åker ut först i dåliga tider. Förr var läsk, exotiska frukter och prylar en lyx. Idag kan vi köpa oss materiell lycka för en billig peng, läsk och snabbmat finns överallt (och orsakar i stället sjukdomar) och framförallt dagens unga har ett tuffare klimat i samhället, vilket leder till psykiska sjukdomar och medicinering. Samtidigt tror jag att dagens unga värderar andra saker än bara ekonomisk trygghet och arbete.

Jag ser positivt på mitt eget liv och min framtid, däremot tror jag att min och kommande generationer kommer få det betydligt tuffare än 40-talisterna. Samtidigt tror jag inte att sämre förutsättningar för unga är hela orsaken. Vad tror ni?